Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

I måndags hann jag inte med så mycket som jag tänkt.. Jag och George spenderade fem timmar på marknanden(!!!!!!!!!), så efter det var vi rätt trötta. Vägen hem från Russian Market var annorlunda och det kändes som om det var taget från en scen ur The Amazing Race. Tuk-tuk föraren påstår sig veta vart han ska, men på den 45 minuter långa hemresan (en sträcka som bör ta 10-15 min), hann han stanna och fråga sju personer efter vägbeskrivning. Inte ens när de visade honom en karta förstod han, utan stannade två minuter senare och frågade någon annan. 45 minuter i en tuk-tuk mitt på dagen i stekande sol (med en sedan tidigare bränd rygg....) var mindre roligt. Så därför var vi väldigt trötta när vi väl kom hem.

 

Igår arrangerade Projects Abroad ett event som jag deltog i, vi skulle nämligen bli "välsignade" av en munk. Min rumskamrat Mette hade redan deltagit och hon har nämnt att de "skvätter vatten på en" och att man blir ganska blöt. Jag tyckte att jag kom dit väl förberedd, men icke. Skvätter vatten skulle jag inte påstå, de dränkte en! Höjdpunkten var när munkens telefon (en sprillans ny iphone för övrigt) började ringa. Det såg så fel ut när han plockade fram den och svarade i telefonen. Efter att vi tackat för oss tog han fram sin surfplatta (hur modern var inte han egentligen?!) för att ta foton på oss och visa oss sitt facebook-konto. 

 

I början kändes det ganska tungt att gå till barnhemmet.. Man träffar barn i sånt dåligt skick att man inte kan rå för att bli berörd. Men det blir bättre för varje dag och i och med att jag lär känna barnen så känner jag mig mer trygg i min roll som deras fysioterapeut. När jag kom till barnhemmet imorrse så hade en liten pojke på två år blivit satt i en stol. Pojken som knappt har någon styrka i nacken satt som en ihopfällbar kniv, med huvudet hängandes på en kudde som blivit placerad i knät. I mina ögon fanns det ingen mening att placera honom i stolen där han passivt blev sittande. Istället la jag honom på mage på en matta. Till en början låg han alldeles slapp och orkade inte alls lyfta huvudet.. Men efter lite assistans från min sida så kom han upp på armbågarna. Bara det är stort för sig. Efter ett tag lyckas pojken komma upp med sträckta armar och medan jag tjuter av glädje så rullar han över till sidan. I den stunden hade jag svårt att hålla mig, glädjetårarna kom. Jag får inte ta bilder från barnhemmet, så det är svårt att måla upp en bild för er om vilket tillstånd barnen är i. Men när man får vara med om sådana stunder, där ett barn visar att den är kapabel till så mycket mer än vad förväntat av den, då blir man glad. Det här tar jag med mig hem till Sverige, att jag kanske kunnat bidra lite. Förhoppningsvis kan jag lära och visa de andra fysioterapeuterna att det finns så mycket mer att göra än att stretcha muskler hela dagen. 

 

Vad mer finns att berätta? Jo, idag har jag fått en till rumskamrat. Lea, en fysioterapeut från Boston som jag tidigare haft kontakt med över facebook flyttar in till oss. Kul att vi tre fysioterapeuter håller ihop, då kan man ventilera och bolla idéer med någon annan som är insatt i ämnet och förstår vad man är med om varje dag.

 

Imorgon är vi ett gäng som åker nattbuss från Phnom Penh till Siem Reap. Vi har tagit ledigt på fredagen för att få en långhelg i Siem Reap där vi ska till Angkor Wat. Det ska bli riktigt kul! Jag ska försöka hinna med en uppdatering då.

 

Här kommer några bilder från när vi blev välsignade av den moderna munken.

 

Kram!