2 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Nu är jag åter på svensk mark. Flygresan hem gick felfritt - skönt! Men jag har väldigt svårt att sova på flygplan, så det blev inte mer än fyra timmars sömn. Ingen fara i vanligt fall, men jag landade inte vilken dag som helst. Jag landade på valborg. Så efter ett par timmar hemma i Sollentuna så var jag på resande fot igen: Valborg i Uppsala! Nu är jag åter i Sollentuna och en mysig helg med familjen väntas. Därefter blir det att åka upp till Luleå!
 
Att säga hejdå till Lea och George var inte det lättaste.. Det blev en hel del tårar från min sida. Jag är så otroligt tacksam över att ha träffat så underbara människor som jag har fått nöjet att umgås med i åtta veckor. Men samtidigt är det så jobbigt att veta att man inte kommer kunna behålla den relation vi haft.. Vi kommer från olika länder (till och med olika kontinenter!) så det kommer inte bli det lättaste att ordna en träff i framtiden. Men finare människor än så är svårt att hitta. Jag vet inte hur min tid i Kambodja hade sett ut utan dom, men jag är så glad att jag fått turen att träffa så fina människor.
 
Nu har jag varit hemma i två dagar och några saker har jag fått med mig från min tid i Kambodja: Jag har vid flera tillfällen tackat på asiatiskt vis med händerna ihop - det måste se jättefjantigt ut när jag gör det i Sverige. Och på flygplatsen tackade jag till och med polisen vid passkontrollen på khmer. I natt sov jag över hos Sanna och det första jag gjorde när jag vaknade var att tala engelska med henne. Det är lustigt det där, för jag kommer ihåg vecka två när jag automatiskt pratade svenska med Lea när jag vaknade på morgonen. Tänk att det är omvänt nu. De närmsta dagarna kommer jag att njuta av bekvämligheter som man uppskattar extra mycket när man kommit hem från ett utvecklingsland: Kranvatten, varmvatten, matbutiken, trafiken, alla materiella ting och våra rena gator. Vi har det så bra i Sverige och det är mycket man tar för givet. En tanke jag haft flera gånger med barnen är "tänk vad deras liv skulle sett annorlunda ut om de var födda i Sverige". I Sverige skulle de inte bli övergivna av sina föräldrar på grund av samhällets syn på handikappade. I Sverige skulle de inte bli nekade sjukvård på grund av sina funktionsnedsättningar. Barnen hade fått möjlighet till delaktighet och med våra resurser för habilitering så hade deras funktionstillstånd sett väldigt annorlunda ut än vad de gör idag. Vad jag önskar att jag kunnat ta med barnen hem till Sverige...
 
Det är konstigt hur man kan vara borta en längre tid, men så fort man är hemma igen är allt som vanligt. Det är som om livet hemma i Sverige bara har pausat medan jag varit borta. Men nu är mitt anställningsbevis påskrivet, så nu är det offeciellt att jag kommer att arbeta som fysioterapeut på Brommageriatriken i sommar. Det ska bli riktigt spännande och jag ser fram emot denna sommar! Det känns konstigt att skriva ett sista inlägg, jag vet liksom inte riktigt hur jag ska avsluta bloggen. Men tack till er som följt min resa och jag hoppas att jag kanske även lyckats inspirera någon till att våga ge sig ut i världen för att volontärarbeta. Det är en otrolig upplevelse och något jag rekommenderar alla att göra.
 
Make a difference
Each day you live
Open your heart
Learn to give

Life for many
Is so unkind
Giving people
Are hard to find

So open your heart
Give what you can
We’re all responsible
For our fellow man

It’s so easy to look
The other way
But the tables could turn
On any given day

So help if you can
For one day you may be
The one who’s down and out
The one no one will see
 
Bilderna här nedan är från min sista helg i Phnom Penh, som spenderades på Killing Fields. Kram på er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Och så var man åter i...

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Idag har jag tackat för mig och tagit farväl av barnen. Jag har funderat lite kring det där med att säga hej då och valde till slut att krama hej då, men inte berätta att jag ska åka hem. Jag har sett volontärer komma och gå och varje gång de förklarar att de ska hem så blir barnen ledsna. Men dagen därpå är det som vanligt igen. Därför valde jag att inte förklara att jag ska åka hem till Sverige, utan bara överösa dom med kramar en sista gång. Det var känsloladdat, så jag tvingades fick kliva ur rummet efter att jag sagt hej då till min favoritpojke. Honom kommer jag att sakna.
 
Sista veckan på NBIC var riktigt bra. Två nya volontärer från min organisation hade sin introduktion - en fysioterapeut och en arbetsterapeut. Vi hann arbeta tillsammans i en vecka och nu känner jag mig så trygg med att överlämna arbetet med barnen till dom. Det hade varit betydligt svårare för mig att ta farväl om jag vetat att det inte fanns någon som kunde ta över arbetet. Jag har arbetat tillsammans med volontärer förut, men de har inte arbetat med fysioterapi. Så det var riktigt skönt att äntligen ha någon att diskutera och bolla idéer med. Särskilt en arbetsterapeut då jag haft så många funderingar kring en del av hjälpmedlerna. Så nu har vi diskuterat fram och tillbaka och hittat bra lösningar för några av barnen.
 
Handboken som jag arbetat på blev äntligen klar. När jag rensade i skåpen så hittade jag gamla dokument från tidigare volontärer. Längst ned i lådan låg en pärm med information kring positionering. Tänk att de har bra material som bara placeras längst ned i en låda?! Så jag tog med materialet till en butik som skötte kopiering och utskrivning. MEN. Inte är det väl så enkelt att det bara är att lämna in materialet man vill ha? Resultatet blir 20 handböcker med alldeles för mörka bilder (trots att jag påpekade detta efter första kopian) eller för ljusa bilder där man inte ser vad bilderna föreställer. Arbetet tog dom över två timmar (och jag satt och väntade......) och jag har inte tid att göra om dom innan jag åker. Tröstande säger mina vänner att ja, de är mörka - men att man ändå ser var de föreställer. Men det tar inte slut där. Papprena från de tidigare volontärerna har hamnat huller om buller och jag får skriva till sidhänvisningar för att folk ska förstå vilken text som tillhör vilken bild. En riktig besvikelse när man lagt ned så mycket möda och tid. Men personalen uppskattade handboken och volontärerna var tacksamma då de höll med om att de saknar information om barnens tillstånd och skötsel som nu finns tillgängligt för dom. En av de nya volontärerna, en äldre kvinna från Australien, var mycket positiv och berättade att hon skulle försöka få den översatt till khmer så att den lokala personalen också kan nyttja den.
 
Just nu befinner jag mig vid poolen på hotellet där jag ska spendera min sista natt. Jag är förbannad på Projects Abroad och har berättat detta för dom, så nu skriver jag det här också. När jag bokade min resa så blev det en ändring bland datumen. Informationen jag fick då var att jag behövde betala 50 dollar extra för att utöka försäkringen. Jag meddelade dom att jag inte behövde förlänga min försäkring hos dom och det vart inget mer med det. Men för någon dag sedan berättar de för mig att jag måste betala 50 dollar för att få bo EN dag till i lägenheten. Jag talade om för dom att de inte förklarat för mig att pengarna även gällde boendet, men det struntade dom i. 50 dollar är mycket pengar här nere. "Tack, men nej tack" svarade jag - jag spenderar hellre 50 dollar på ett fint hotell och en god sista middag. Hotellet jag bor på ikväll är jättefräscht med frukost inkluderat i priset, dessutom har de pool. Och för denna lyx betalar jag endast 28 dollar. Det var inte ett särskilt svårt val för mig.
 
Ikväll blir det en hejdå-middag på en mysig restaurang med volontärerna. Jag har mycket att se fram emot i Sverige; ett nytt jobb, en framtida lägenhet, nära&kära och en sommar tillsammans med min bästa vän som fått jobb i Stockholm. Därför känns det helt okej att åka hem imorgon. Men jag är rätt säker på att jag kommer att skvätta några tårar när jag säger hej då till mina underbara vänner här nere - särskilt Lea och George. Och helt oberörd är jag inte över att lämna Kambodja som jag spenderat åtta veckor i. Ögonen kommer definitivt att tåras imorgon när jag boardar flyget.
 
Här nedan kommer några bilder från den senaste veckan.
 
Kram
 
Vi köpte återanvändbara blöjor åt barnen
 
Jag och fysioterapeuten Souka
 
Jag och vår tolk från organisationen
 
Bronte (Arbetsterapeut), Lucky (Fysioterapeut), jag (STOLT fysioterapeut) och Marni.
 
Jag och den andra fysioterapeuten som jobbar deltid
 
NBIC
 
Här spenderas sista dagen!

Och så var det bara e...

2 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Och så var det bara 4 arbetsdagar kvar.. Det var jättetråkigt att se hur en del av barnen försämrats under uppehållet från fysioterapin. Att så mycket hinner hända på 10 dagar.. Många av barnen är stelare än förut och har förlorat en markant del av sin ROM (range of motion). Det värsta fallet är en pojke som sedan tidigare har begränsad rörlighet, framförallt i nedre extremiteterna, pga. kontrakturer. Nu efter uppehållet är benen adducerade över neutralläget (i vardagligt tal - helt korsade) och vid töjning tar det tvärt stopp vid neutralläget och smärtar för pojken. Pojken som redan är i sånt dåligt skick har alltså blivit sämre, allt för att det nya året ska firas.. Det krossar mitt hjärta att se. Och han är inte den enda med tydligt bakslag. Min pojke som är tågångare har blivit stramare i vadmuskulaturen och har svårare med att få ned hälen än vad han hade när vi skiljdes åt. Det känns lite som att vara tillbaka på ruta ett. Tråkigt. Men om vi ska försöka belysa det positiva också - hjälp vad barnen fått bättre huvudkontroll! Jag blir såå stolt när jag ser de ligga på mage och nyfiket kika runt omkring sig. Tänk att de för sju veckor sedan knappt kunde lyfta huvudet för att byta från sida till sida. De senaste dagarna har varit rätt intensiva. Jag jobbar på dagarna och när jag kommer hem vid 16.30 så sätter jag mig vid datorn och jobbar på min "handbok" till 19.00 då middagen serveras. Därefter är jag så trött så att jag inte orkar göra annat än att ligga i sängen och se på serier. Så min sista vecka är kanske inte den mest sociala... Idag välkomnade vi en ny fysioterapeut och arbetsterapeut till NBIC, båda från min organisation. Det känns bra att veta att vi hinner arbeta ihop i en vecka, så att jag vet vilka som kommer att ta över när jag lämnat NBIC.
 
I förra inlägget lovade jag att dela med mig av lite historier från min resa från Ban Lung, Kratie, Sihanoukville och Koh Rong. Här kommer de!
 
- När jag och Lea stiger av den 11,5 timme långa bussresan från Phnom Penh till Ban Lung för att hämta vårt bagage, känner vi en fruktansvärd doft från bagageutrymmet. Det luktar spya. Big time. Värre blir det när Lea inser att hennes väska är dyngsur - tydligen har någon passagerare packat ned fiskolja som läckt. Lea, som AVSKYR lukten av fisk (Vart känner jag igen det här ifrån? Hmm... IDA), får kväljningar av stanken men tvingas släpa med väskan till hotellet för att lämna den för tvätt. Personalen grimaserar men tar emot den. Lea visade i alla fall sin tacksamhet genom att dricksa ordentligt, 200% till och med.
 
- I Ban Lung spenderar vi mycket tid vid sjön. Väl där lär vi känna en mysig familj, som absolut vill hoppa och leka med oss i vattnet. Men mest förtjust var inte barnen, utan mamman i familjen. Hon håller om mig och Lea, vaggar oss fram och tillbaka mot hennes byst och sjunger sånger åt oss. Den enda engelska frasen hon kunde var "I'm sorry", som hon gärna sjöng(?) för oss. Vi tror inte riktigt att hon förstår innebörden... Hon och hennes familj badade med flytvästar och verkade ha svårt att förstå att både jag och Lea är simkunniga. Detta eftersom mamman vägrade släppa Leas hand när hon simmade, vilket innebar att Lea nästan sjönk mot botten då hon kämpade med endast en hand fri. Varje gång Lea tog sig upp på bryggan satt pappan och observerade och sa "Nice!". Lea har väldigt fina bilder på oss med familjen, men dom bilderna får ni se vid ett annat tillfälle. Men här har ni i alla fall en bild på en del av familjen.
 
 
- I Kratie hade vi turen att se delfiner! Men på vägen dit ser vi något fruktansvärt. En hund blir påkörd av en bil och tjuter medan han släpar sina krossade bakben bort från vägen. INGEN reagerar, medan jag och Lea sitter tårögda i chock efter händelsen. Vi önskar att vi hade kunnat avliva stackarn, men ingen av oss har modet för att göra det. Förhoppningsvis somnade han in rätt tätt inpå, men han var minst sagt i plågor :(
 
- Båtturen mellan Sihanoukville och Koh Rong var så mycket mer än vi väntat oss! I priset ingick nämligen frukost och lunch, snorkling och bad från båten samt ett stopp på Koh Rong Samloem (en superfin ö!). Bilder ser ni här nedan.
 
 
 
 
 
 
- Semestern avslutades med egentid lördag-söndag på Otres beach i Sihanoukville. Här tog jag tillfället i akt att bocka av "Galoppera på sandstrand till solnedgång" från min lista på måsten här i livet. Ett minne för livet! Och med tanke på ärren jag lär få (inte tänkte jag på att packa ned långbyxor... Rida i shorts = skrapsår på benen från remmarna till stigbyglarna), så kommer jag inte att glömma detta i första hand.
 
 
 
Egentligen har jag så mycket mer att berätta och dela med mig av, men jag är supertrött med huvudvärk och halsont (vaknade med feber.....). Men här nere har ni lite bilder från semestern!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
'
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kram!

En vecka kvar på NBIC

0 Läs mer >>
Hej allesammans! Ursäkta den dåliga uppdateringen, men nyår i Kambodja innebär 10 dagars ledighet och under dessa dagar har jag varit på resande fot. Jag och Lea har gjort en rejäl roadtrip, där första målet var Ban Lung, som krävde en 11,5 timmes bussresa. Vi spenderade 3 dagar i Ban Lung där vi för mesta delen spenderade vår tid vid en sjö belägen i djungeln. Vattnet var blått och klart och vi kunde hoppa från bryggor. Utöver detta gjorde vi en egen upptäcktsfärd på moped där vi besökte ett stort vattenfall. Nästa destination var Kratie, som ligger 6 timmar ifrån Ban Lung påväg mot Phnom Penh. Här åkte vi ut med en båt och tittade på delfiner. Kratie var ett stopp på vägen, så efter en skön natts sömn var vi åter igen på resande fot. Efter en 4 timmars skräckfylld bussresa hem (chauffören körde lika galet som de gjorde i Indien) var vi äntligen framme i Phnom Penh. Men ingen vila (eller, en kortis framför Game of Thrones - det gäller ju att prioritera!), för på kvällen satt vi ännu en gång på en buss, denna gång påväg till Sihanoukville. Efter 5 timmar var vi äntligen framme och vi gick direkt till sängs. 06.00 väcks jag av mummel och uppfattar att något är på tok. Jag tar mig ned till badrummet för att upptäcka några fulla volontärer (vi visste sedan tidigare att våra kompisar bodde på samma hostel) som står i badrummet med duschen på. Under duschstrålen står en blödande kompis. Tydligen har han, full och dum, bestämt sig för att hoppa av tuk tuken i farten, vilket resulterat i att han slagit i bakhuvudet och fått otäcka skrapsår över hela kroppen. Så det blev att leka sjuksköterska innan båten tog mig, Lea och George ut till Koh Rong. 2,5 dagar med sol, bad och volleyboll stod på agendan. Idag, åkte Lea till Siem Reap och George tillbaka till Phnom Penh. Själv så unnar jag mig egentid i Sihanoukville med sol och bad. Jag har även unnat mig en ridtur på sandstranden, vilket alltid varit en dröm för mig. Vi har hamnat i många lustiga situationer under veckan, men de tänkte jag dela med mig av i nästa inlägg. Då kommer lite bilder också, men här nedan har ni några bilder från mobilkameran. Kram!

Från norr till söder

1 Läs mer >>
Kära läsare!

Genom min organisation har jag lärt känna två fysioterapeuter, Lea och Mette, som arbetar på Veterans International Cambodia (http://www.ic-vic.org). Här har Lea och Mette träffat Chann, en 27-årig kille som befann sig på fel plats på fel tillfälle, och därför idag är rullstolsbunden. Chann var på väg till universitetet när han insåg att han glömt några dokument hemma. Han tog en genväg hem och på vägen passerade han, vad som verkade vara, en stillsam demonstration. Men demonstrationen urartade och polisen öppnade eld mot folksamlingen. Chann, en oskyldig förbipasserare, blev träffad av en kula i ryggen och hans liv ändrades för alltid. Chann fick en ryggmärgsskada som innebär att han är förlamad från midjan och nedåt. Snälla, läs hans historia genom att klicka på länken här nedan. Han behöver er hjälp för att klara av sin vardag och för att kunna fortsätta sina studier på universitetet.

Om ni vill hjälpa - sprid länken eller gör en donation. Minsta lilla donation gör skillnad.
 
Chann behöver din hjälp!

Gör en god gärning!

2 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Idag är det tisdag, vilket innebär att jag åker hem om tre veckor. Fasiken vad tiden går snabbt!! 
 
Helgen var riktigt lyckad! Vi hade sedan tidigare bokat ett hostel på Otres beach, vilket ska vara den finaste stranden. Och vad lyckat det blev! Vi var supernöjda med boendet (Footprints för er som kanske åker dit en vacker dag), där vi bodde i en "dorm". Personalen var trevlig, fina lokaler och låga priser. Vi har redan planerat in nästa resa dit. När vi anlände på fredagen så regnade det, så fredagen bestod i princip av biljardhäng.
 
På lördagen gav vi oss ut på en båttur som skulle ta oss till Bambu Island, Elephant Cliff och en snorklingtur. "Cliff jumping" sounds fun! sa vi... När vi väl var på plats så var vi taggade. Vi tjejer ville absolut vara först ut med att hoppa. När vi väl simmar ut mot klipporna uppstår paniken. "Vad finns under oss?!" Ingen av oss vågade sätta ned fötterna och vi kunde inte enas om vem som skulle vara först med att stiga upp. När Trine insåg att det låg stora sjöborrar på bottnen (hennes största skräck!) så simmade hon tillbaka till båten. Jag och Lea diskuterade i panik hur vi skulle ta oss upp på klipporna som var täckta med vassa musslor. Till slut bestämde Lea att vi skulle ta oss upp samtidigt och drog med mig i handen när hon simmade mot uppgången. "Tillsammans" blev det inte riktigt, jag såg nämligen till att följa henne hack i häl, och på så sätt finnas som stöd, men inte vara först. Efter en långsam klättring upp (AJ för musslorna!) så kom vi äntligen upp till toppen. Meen, det är då vi inser hur jäkla högt upp vi befinner oss! *gulp*. Vi stod på toppen i flera minuter och diskuterade hur vi skulle hoppa (läskigt när man ser stenblock i vattnet!) och jag delade med mig av mina orostankar (hamna på klippor är lika med en traumatisk ryggmärgsskada om inte värre - döden, alternativt plågsamma magplask). Killarna, som började bli otåliga, ropade från båten att vi skulle skynda på oss och att det inte alls var så högt. Vi svarade med att de gärna fick hoppa först. När de väl klättrat upp uppstår samma tankar hos dom när de inser hur högt det är. Efter många om och men, så hoppar David först (stackars David som ALLTID får börja. "David, can you go first? Can you ask? Can you do it?"). Sist ut var jag. "Landa rakt, landa rakt" tänker jag. Jag samlar mod, tar sats och hoppar rakt ut. Jag skriker. Jag skriker som fasiken. Jag hoppar rakt. Jag närmar mig vattenytan. Vad händer?! Jag börjar känna hur jag lutas bakåt. "Vad du än gör, landa fan inte på ryggen!" tänker jag. Jag försöker desperat att rädda situationen, men det är för sent. Jag landar i sittställning. Och vad ont det gjorde. Jag tjöt som en gris när jag kom upp till ytan. Jag gjorde värsta tänkbara landningen och som resultat och bevis på detta sattes genast en inflammation igång på huden på mina baksida lår. Bildbevis finns här nere, Trine var duktig på att dokumentera med min kamera! Efter många stön och klagningar från min sida, åkte vi vidare för att snorkla och därefter avsluta dagen med en öl på båten. Bortsett från min plågsamma landning så var det en perfekt dag!
 
Söndagen bestod av sol och bad innan vi tog minivannen tillbaka till Phnom Penh. Jag är tacksam över att vara vid liv, för vår chaufför körde som en galning från Indien. Okej att de kör som idioter här, men han kammade hem priset. Meen, mer elände väntar. I måndags började jag må dåligt på lunchen och när jag väl kom hem från jobbet så mådde jag riktigt dåligt. Det var nämligen min tur att bli magsjuk. Volontärerna har sagt att man blir sjuk inom två veckor, så jag trodde att jag hade klarat mig. Men icke. Igår kväll mådde jag riktigt dåligt och fick krama toastolen vid ett flertal tillfällen. Så idag har jag varit hemma och kurerat mig, samtidigt som jag påbörjat min handbok till volontärerna på NBIC. Nu på kvällen mår jag betydligt bättre, så imorgon blir det att återgå till jobbet och barnen på NBIC. 
 
Kram!
 
 
Båttur 
 
Lea hoppar från båten
 
Tappra tjejer beger sig mot Elephant Cliff
 
Hoppet började bra...
 
Men landningen var mindre lyckad.
 
Vilket resulterade i svullna baksida lår
 
. 
Vi snorklade
 
Höjdpunkten: Sena eftermiddagen på båten med en kall öl i handen
 
"Liten" manet
 
Otres beach
 
Solnedgång på Otres Beach

Sihanoukville och mag...

23 Läs mer >>
Hej allesammans! 
 
Just nu sitter jag på en buss påväg till Sihanoukville. Bussen är (givetvis) försenad.. Det tog 1,5 timme för oss att bara lämna Phnom Penh, så jag antar att bussresan som skulle ta 5 timmar blir lite längre än så.. 
 
Jösses vad tiden går snabbt! Jag har 3,5 vecka kvar i Kambodja och det visar sig att av dessa veckor så jag har en hel vecka ledigt då det är Khemerskt nyår. Alltså har jag endast 11 arbetsdagar kvar. Skrämmande.. 
 
Helgen kommer att bestå av lata dagar vid stranden, vilket känns ganska välbehövligt. Och någon kväll ska det minsann hinnas firas att jag har fått jobb! Jajamän, nu vågar jag äntligen tro på det. I slutet av maj börjar jag arbeta som legitimerad fysioterapeut på Brommageriatriken. Tidigare har det känts lite läskigt att komma hem utan en plan. Nu kan jag äntligen pusta ut och längta efter nästa steg i livet. 
 
Trevlig helg! Kram på er. 
 

Här ska det firas!

2 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Nu är jag åter i Phnom Penh efter en tuff helg i djungeln! I fredags var vi ute och käkade och tog en drink för att ta farväl av ett flertal volontärer som åkt hem i helgen. Kvällen blev relativt lugn för oss som skulle till Mondulkiri dagen efter. Vi tänkte att det inte vore så farligt med ett fåtal timmars sömn, då man alltid kan sova i bussen. Vilken tur att vi inte dygnade som vi först pratade om att göra! Vi fick nämligen sätena längst bak i bussen, där det knappt fanns utrymme för fötterna! Dessutom var vägarna väldigt dåliga, så det var i princip omöjligt att somna! Det var en väldigt massa pauser på vägen, så när vi stannade för femte gången efter 5 timmar i bussen så antog vi att det var för ännu en kisspaus (bussresan skulle ta drygt 7 timmar). När vi kommer tillbaka till bussen så står våra väskor vid vägen. Tydligen var vi framme och busschauffören hade tömt bussen. Och visst fasiken saknades mina hörlurar som låg i handsfacket. Jag var VÄLDIGT irriterad. Tur att jag inte lämnade plånbok eller telefon kvar på bussen... När jag konfronterade honom sa han bara "Somebody must have taken them". No shit Sherlok och jag vet att det var du...
 
Vår guide, Vannie, kom och plockade upp oss efter en snabb lunch och inte långt senare var vi påväg ut i djungeln. Vi hade en himla otur (eller tur), för det regnade i ett par timmar, vilket i och för sig också innebar att vi fick uppleva djungeln i regn. Himla underhållande blev det i alla fall, för stackars David var inte alls inställd på att han skulle ut i djungeln när han packade sin väska hemma i Australien, vilket innebar att han halkade vid ett x antal tillfällen när han vandrade i regnet, i djungeln, med sina Vans. Efter ett par timmar var vi framme vid ett "skjul", där vi skulle övernatta. Våra två guider, Tuk och No, lagade världens godaste middag åt oss och därefter blev det tidig läggdags i våra hängmattor. Det var supermysigt!
 
Efter 12(!!!!!) timmars sömn, var det dags att ge sig ut igen. På lördagen var det strålande sol, vilket gjorde vandringen otroligt tuff. Herregud vad vi svettades! Efter ett par timmars vandring ankom vi till vattenfallet där vi skulle äta lunch. Det var en helt otrolig känsla att få bada efter ett flertal svettiga timmars vandrande. Totalt vandrade vi i sju timmar på lördagen och sista timmen tog vattnet slut. Och det var väldigt olägligt, eftersom de jobbigaste uppförsbackarna var på slutet. När vi äntligen kom fram till toppen och såg Vannies bil stå parkerad så visste vi inte om det var en synvilla eller verklighet. Vi stapplade fram till bilen och jösses vad vi hällde i oss vattnet som han hade med sig. Jag lyckades bränna mig som sjutton (inte konstigt egentligen, eftersom alla fyra lyckats glömma solskyddsfaktor hemma hos Vannie......), men konstigt nog så klarade sig de andra. På kvällen bjöds det på middag hemma hos Vannie där vi sedan övernattade i hans bungalow. Jag kan inte påstå att jag sov särskilt bra, då vi saknade madrasser och sov direkt på en matta. Men det var en trevlig upplevelse att få bo som de på landsbyggden!
 
På måndag förmiddag hann vi med att besöka ett kaffeplantage och en by innan vi begav oss till bussen. Bussresan tillbaka till Phnom Penh var lika illa som bussresan dit.. Mer behöver inte sägas.
 
Imorgon är det jobb som gäller, men det blir en väldigt kort arbetsvecka då vi har tagit ledigt på fredag också. Då ska vi till Sihanoukville för lite sol och bad! Imorgon har jag varit i Kambodja i fyra veckor, vilket innebär att jag redan har varit borta halva tiden.. Tiden går fort här nere..
 
Kram!
 
Tjejerna badar i en flod
 
Lea, Jag, No, David och Trine
 
Middag
 
 
Denna sötnos sov med oss i skjulet
 
"Skjulet" som vi sov i
 
 
 
 
 
Jag och Trine
 
Framme!
 
 

In the jungle, the mi...

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Söndagen vart en riktig slappardag. Jag och Lea hängde vid poolen, käkade god mat och drack drinkar. Efter en ledsam och lugn helg var det väldigt skönt att komma tillbaka till NBIC på måndag morgon. Jag har haft en riktigt bra vecka! I tisdag hade jag en liten aha-upplevelse. För er verkar det kanske ganska självklart, men så har det inte varit för mig. Som nämnt tidigare så saknas det rutiner på NBIC när det kommer till behandling av barnen. Man behandlar det barn som finns tillgängligt. I tisdags insåg jag att jag inte kan hjälpa alla barnen på NBIC. Även om jag önskar att det vore så.. Istället har jag valt några fall att fokusera på - jag har valt "mina" patienter. Och vilken bra vecka det blev efter det! Nu har jag haft tid och möjlighet att sätta mål för mina patienter och utforma en behandlingsplan (något jag inte kunnat göra tidigare då jag inte kunnat ha någon kontinuitet). Min aha-upplevelse fick jag i tisdags, efter att ha behandlat en flicka på sex år som har noll nackkontroll. Jag blev så förbannad när jag kom in i rummet och ser henne stå i ståskal vid ett bord, med överkroppen liggandes på bordet. Jag ser ingen vits med att ha henne stående om hon inte ens kan hålla upp sitt huvud. Jag plockade ned henne och la henne på golvet på magen istället. Tänk om man kunde förmedla det här med "tummy time" till övrig personal på NBIC... Jag har försökt, men de verkar inte ta till sig det. När flickan skulle iväg en timme senare så skulle hon bli hämtad av en annan volontär. Hon berättade för mig att det var kul att se flickan liggandes på mage, för det gjorde ju aldrig barnen. Jag berättade för henne hur viktigt det är för barnen och att i princip alla barnen på NBIC borde placeras på mage istället för på ryggen. Jag uppmuntrade henne till att prova det med barnen. Idag träffade jag samma volontär när hon kom ned för att hämta ett av barnen. Hon berättade för mig att flickan älskade att ligga på magen och att hon skrattar mycket när hon ligger så. Hon berättade även att hon provat att göra detsamma med ett annat barn. Jag uppmuntrade henne att fortsätta och berättade att det inte medför annat än positiva saker. Det värmde i hjärtat att höra att någon tagit till sig av det jag försökt förmedla och det var så jag insåg att jag kanske kan göra liiiiite skillnad här på NBIC trots allt. Nu har jag planer på att skriva ned lite generella "regler" som jag ska sätta upp på väggen i physio room, så att de nya volontärer som kommer (och lokal personal, om de nu är öppna för förändring...) kan ta del av behandlingarna. Det absolut vanligaste misstaget volontärerna gör här är att de (med goda avsikter) gör barnen passiva genom att hjälpa till alldeles för mycket! Här får barnen absolut inte ta sig upp från sittande till stående själva, utan de ska lyftas. Och fy om barnen skulle försöka ta av sig sina ortoser själva, det tar ju så lång tid.... Eftersom det är så många volontärer arbetandes inom omsorgen här på NBIC, så tror jag absolut att den rätta vägen att gå är genom att utbilda dom. 
 
På barnhemmet står hjälpmedel och dammar. Varför vet jag inte, för det är absolut inget fel på dom. Och det finns några barn som skulle må bra av att använda dessa i sin vardag. Ett exempel är en sjuårig pojke som jag börjat gåträna med. Han kan gå, men behöver stöd då han inte har balansen för att gå självständigt. Idag förflyttar han sig genom att skjuta sig fram med hjälp av knäna och händerna. Jag blir så arg att han inte får gå dagligen!! I veckan har vi börjat öva på att gå med hjälpmedel. Så fort han lärt sig att manövrera sin bakåtvända rollator så ska jag minsann se till att personalen inför det i hans vardag. Jag blev chockad när en av volontärerna berättade för mig att han inte varit utomhus på flera månader. Plötsligt slog det mig varför han så ofta pekar mot fönstret. Lyckan som uppstod när han fick gå med sin rollator utomhus är all belöning jag behöver för att vara fysioterapeut. Jag har nog aldrig sett en så ivrig person förut och vad han tjöt av glädje... Det är såå tråkigt att jag inte får ta bilder på lokalerna eller barnen, men barnhemmet har strikta regler om fotografering och det kan jag i för sig förstå. 
 
I onsdags fyllde min rumskamrat, Lea, 25 år. Detta firades med ett restaurangbesök där Lea fick khmerisk sång av personalen. Efteråt gick vi till ett dessertställe där vi käkade chokladmoussetårta och därefter gick vi till vårt favoritställe, Top Banana, där vi tog varsin drink. En relativt lugn kväll och höjdpunkten var utan tvekan när vi skulle käka dessert. Två söta barn tiggde och vi bestämde oss för att bjuda dom på glass. Det var riktigt trevligt, för de var så roliga och ville leka med oss. Men plötsligt kom det fler och fler barn som ville ha glass... När vi senare skulle vidare så hade vi fem barn som följde efter oss. Trevligt om man bortser från att två av dom var riktigt arga att de inte fick någon glass (de kom när desserstället hade stängt). Så George och Carlo fick några sparkar och slag av pojkarna (minst sagt - video kommer så småningom upp på facebook!) och bjöd oss andra på ett gott skratt.
 
Nästa uppdatering blir nog inte förrän på måndag eller tisdag. Vi helgen ska nämligen jag, Lea, Trine och David vandra och övernatta i djungeln. Det ska bli riktigt kul, tydligen ska vi sova vid ett vattenfall. Kameran ska givetvis med, så nästa vecka kan jag bjuda på lite bilder.
 
 
Här nere kommer lite bilder från Leas födelsedag!
 
Kram!
 
 
 
 
 
 
 

"No one has ever beco...

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Denna vecka har varit ganska nedstämd, men jag har några roligare händelser att dela med mig av.
 
Först och främst så har jag generellt haft en väldigt bra vecka på NBIC. I veckan välkomnade vi en ny volontär till "physio room". Den nya volontären, Tina, är en tjej i min ålder som kommer från Kanada. Hon ska volontärarbeta på NBIC i sju veckor och vi kommer alltså att arbeta tillsammans under mina fem återstående veckor på barnhemmet. Tina har en fyraårig universitetsutbildning inom Human kinetics, vilket innebär att hon har goda kunskaper kring människokroppen och har tidigare haft praktik tillsammans med fysioterapeuter hemma i Kanada. Med andra ord så har jag fått mig en mycket kvalificerad kollega som antagit sig rollen som sjukgymnastbiträde. Perfekt för mig som äntligen har någon engelsktalande att bolla idéer med och som kan hjälpa mig i de moment där jag behöver en extra hand. Dessutom innebär det att hon kan hjälpa till med rutinarbetet (t.ex. kontrakturprofylax) och därmed får jag mer tid till att jobba med de barn som behöver hjälp med sin motoriska utveckling. Fredagen var en riktigt givande dag. Det finns en liten pojke på barnhemmet som tidigare kunnat gå självständigt men som efter, vad jag fick höra av en annan volontär i fredags, förlorat gångförmågan efter att ha opererat fötterna (eller rättare sagt "they broke his feet" som volontären berättade). Vad det var för operation vet jag inte, det finns inget som heter journaler på barnhemmet. Pojken spenderar totalt fyra timmar per dag hos oss i Physio room, men jag har aldrig sett någon av de andra fysioterapeuterna arbeta med pojken. I två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen får pojken stå vid ett ståbord med fot/ankelortoser på. Där får han stå och leka självständigt, eller ibland tillsammans med volontärerna. Tidigare har jag arbetat på hans balans och finmotorik, men i fredags bad jag Tina om hjälp och tillsammans skulle vi arbeta på uppresning från sittande till stående och gångträna i barr. Pojken har svårt att fokusera på övningarna och föredrar att vara i grupp, så jag tänkte att lite hjälp med att förvandla träningen till lek i mindre grupp vore passande. Och vad lyckat det blev! Vad han skrattade och hade roligt. Och övningar som han tidigare var skeptisk till vart plötsligt mycket roligare. Och vilken skillnad man såg på hans uppresningar i början av passet jämfört med på slutet! Tidigare har han förlitat sig på sin överarmsstyrka och dragit sig upp (tågångare, så han har svårt att få ned hela foten i golvet), men mot slutet hade han förstått hur han ska gå tillväga. Det finns fortfarande en hel del att arbeta på, men bara det att han förstod mot slutet hur han skulle göra för att använda benen med uppresningen gjorde mig så stolt. Man känner sig som en stolt mamma som står och applåderar åt minsta framsteg, men man kan inte rå för att bli stolt över honom! Vi avslutade passet med lek och vi satt i en ring och bollade med en uppblåsbar platsboll. Vad händer mot slutet? Pojken lyckas för första gången att fånga bollen! Jag och Tina jublade av lycka och han skrattade något otroligt. Det var det perfekta avslutet på veckan på NBIC. Nu är jag väldigt motiverad och nyfiken på nästa vecka.
 
George var med om två väldigt lustiga händelser i fredags. Lea och George har pratat om att hyra en moped att köra under deras tre månader i Phnom Penh. Jag tycker att de är galna. De som varit i Asien vet hur trafiken ser ut och vilka regler de kör efter (eller snarare de regler som saknas!). Hursom, så skulle mopeden provköras på lunchen. George är först ut. Han kör bort från vår lägenhet medan vi står ute på gatan och väntar. Vad händer? Efter knappt fem minuter kommer George springandes mot oss. Inte kan han väl ha krockat mopeden?! Vi kunde lugna oss, för mopeden var hel. Men George hade blivit stoppad av en polis efter att ha kört åt fel håll på en enkelriktad väg. Men, det är inget som pengar inte kan lösa. Polisen hade sagt till George att det räckte med 10 dollar, så George behövde bara springa till lägenheten och hämta pengarna. Jag, Lea och Carlo fick oss ett rejält skratt. Paniken i Georges ögon går inte att beskriva... Men det är inte över där. Senare på eftermiddagen hade Lea och George varit ute och letat efter en tuk tuk. Vad händer? George får sin väska avsliten av en passagerare på en moped som kör förbi. I väskan finns Georges telefon och pengar. Men varför gråta över spilld möjlk när man kan göra något åt det? George springer efter mopeden och (till Leas förvåning) kommer ikapp den när den saktar in under accelereringen. George tar sats och puttar av passageraren från mopeden i farten. George plockar upp väskan och går tillbaka till Lea som sett hela händelsen och tappat hakan. Åt motsatt håll springer en rädd tjuv, som fick sig en rejäl överraskning efter rånet. Vad jag önskar att jag var där för att beskåda detta! George var inte lite mallig efter denna bedrift, med all rätt. 
 
Idag har jag strosat runt på Riverside och kvällen ska spenderas tillsammans med Trine på kvällsmarknaden. Söndagen förväntas bli en riktig slappardag vid en pool. Det kan behövas!
 
Kram!
 
 

Veckan på NBIC

5 Läs mer >>
Idag regnade det för första gången sedan november. Det känns inte som en tillfällighet att det varit så grått idag. Vädret passar med humöret. Jag sitter i ett mörkt, sunkigt hotellrum på Riverside. På väggen sitter affischer som meddelar att det är olagligt att ha sex med barn och information om hur man ska gå tillväga om man vill ta med en eskort upp till rummet. Varför sitter jag här? I onsdags fick jag ett tråkigt telefonsamtal från min syster som ville meddela att Älva, våran hund och familjemedlem sedan 13 år tillbaka är sjuk. För två timmar sedan avlivades hon. De senaste dagarna har varit hemska. Jag bor i en lägenhet med 14 andra och har två rumskamrater. Jag har inte kunnat sörja, för vart jag än gått så har någon varit i närheten. Jag mår inte bra av att hålla tillbaka alla känslor. De senaste dagarna har jag haft ett falskt leende på läpparna och så fort jag fått en stund för mig själv så har det brustit. Jag behöver gråta. Jag behöver gråta i timmar och sörja att jag förlorat en "vän" och att jag inte fått möjligheten att ta farväl. Vad jag ångrar att jag stressade iväg till flygplatsen utan att säga hejdå. Jag känner mig tom och kan inte förstå att jag sitter på andra sidan jordklotet när övriga familjemedlemmar samlas för att ta farväl. Jag har tidigare sagt att jag inte drabbats av någon hemlängtan. Det tar jag tillbaks nu, fyfan vad jag skulle ge mycket för att få sitta i vardagsrummet i mitt barndomshem med mamma, bror och syster, pratandes om minnen från dessa 13 år. Och kramar. En jäkla massa kramar. De som har haft hund kan nog relatera till hur jag känner, de som inte har haft det kan nog inte riktigt förstå hur det känns. Ikväll är det avskedsmiddag för fyra volontärer. Alla ska med. Alla förutom jag, som det verkar nu. Det skulle krävas ett mirakel för att mina ögon skulle återhämta sig och för svullnaden av mitt ansikte att gå ned. Från det jag hört av min familj så gick det väldigt fint och stillsamt till. Jag försöker fokusera på det positiva: Hon har inte ont längre. Förhoppningsvis befinner hon sig någonstans där hon får spendera hela dagarna i skogen, vilket hon älskade. Och så får hon äta så mycket matrester hon bara vill, sådär snabbt som glupska hon alltid gjorde.
 
Jag har några roliga händelser från veckan att dela med mig av till er, men det passar inte just nu. Imorgon tar vi nya tag och då ska jag förse er med ett lite roligare blogginlägg.
 
Kram
 
 
 
 
 
 
 

13 fina år.

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Vilken underbar långhelg jag haft!! I torsdags tog vi nattbussen som tog oss till Siem Reap. Resan tog drygt 6,5 timme och jag sov som en stock under hela den skumpiga bussresan (liggplats - mysigt som sjutton!). Vi kom fram till vårt hotell tidigt på morgonen och tog en tupplur innan vi gav oss ut på första äventyret. Fredagen spenderades på en båt där vi besökte en "floating village". Det var stekhett i solen och när vi stannade till för att äta lunch så hände det som absolut inte fick hända. Vi sitter och pratar vid bordet och jag har min kamera placerad framför mig. Mitt i en konversation ser jag något grönt vid min kamera och jag får vääärldens spel när jag inser att det är en... what for it.. ORM. En grön jäkla orm!! Ormen Kah.... En likadan som vi stötte på sist när vi var på Rabbit Island (Carlo satt mittemot mig, jag undrar om de förföljer honom?!). Jag kommer inte ihåg så mycket (fight or flight-mode sattes igång. Gissa vilken jag valde?), men enligt de andra så skrek jag som ett fån, slängde mig upp från stolen, sköt bort stolen så att den välte och sprang därifrån. Jag är inte rädd för ormar, men jag vill gärna vara förberedd innan de placeras framför mig. Jag reagerade med att skratta och gråta.. Så vem vet, nu kanske denna traumatiska händelse ha framkallat en ny fobi. Jag var i alla fall rätt paranoid resten av dagen. Senare på kvällen så var vi och såg på Ankor Wat till solnedgången. Ett riktigt bra val, för de flesta turister hade gått hem, så mot slutet var vi nästan ensamma där. Fredagskvällen spenderades på en nattklubb på Bar Street där vi dansade i ett par timmar innan vi tog oss hem vid ett. 
 
 Floating village
 
l
Floating village
 
 Floating village
 
 Floating Village
 
Vår modell som jobbade på båten
 
 Han gillade att posa för kameran...
 
Tjejerna 
 
 Angkor Wat, hoppbild med Trine
 
Angkor Wat
 
 Angkor Wat
 
Angkor Wat med min rumskamrat (fysioterapeut från USA), Lea
 
Fyra timmar senare var det dags att gå upp. Vi skulle nämligen se Ta Prohm och skulle dit till soluppgången. Jag kände mig riktigt sliten efter fyra timmars sömn, men jag är SÅÅ glad att jag orkade ta mig upp. Ta Prohm tillsammans med Taj Mahal är utan tvekan de två mäktigaste byggnaderna jag sett. Det var vi och ett enstaka par som var där till soluppgången, vilket innebär att vi kunde ta alla våra bilder utan att oroa oss för att ha en massa turister med i bakgrunden. Templet var helt otroligt! Efter ett par timmar åkte vi tillbaka till hotellet för att äta en efterlängtad frukost och ta en välbehövd power nap. Senare på dagen hade vi samlat våran trupp och begav oss vidare för att se på andra tempel. Byggnaderna var helt otroliga, men värmen var outbärlig. Vi var tvugna att ge upp efter ett par timmar och jag har då ALDRIG i hela mitt liv svettats så mycket som jag gjorde då. Sena eftermiddagen spenderades på en marknad (där jag köpte en jääättefin tavla!) och kvällen bestod av cirkus (Phare, the Cambodian circus), drinkar och dans. 
 
Ta Prohm
 
Ta Prohm
 
Ta Prohm
 
Ta Prohm
 
 Bayon
 
 Bayon
 
 Bayon
 
Bayon
 
På söndagen skulle vi ta bussen tillbaka till Phnom Penh, men jag, Lea och George fick för oss att gå och få en massage innan bussresan. Det var då en annorlunda massage... Tänk att en sån liten tjej kan vara så hårdhänt! Och inte verkade hon veta vad hon gjorde: Hon var ÖVERALLT med sina händer. Ingen lugn, avslappnad massage här inte. I ena stunden var hon vid nacken, sedan var hon nere vid ländryggen. Och kors och tvärs på mindre trevliga ställen: Över ryggraden, på ömmande processus coracoideus (AJ!) och sedan skulle minsann ryggen knäckas. Jag höll andan när hon satte mina händer i nacken, "Rör fan inte min nacke!" tänkte jag, men tur som det var så var det "bara" ryggen som skulle knäckas. Jag är tacksam att jag inte skadade mig, för hon verkade inte veta vad hon gjorde. Efter sju timmar på bussen var vi äntligen framme i Phnom Penh och vi fick krypa ned i sängen.
 
Helgen kan sammanfattas såhär: UNDERBAR. Visst var det alldeles för varmt, men vilka vackra byggnader jag fått se! Och vilket fantastiskt resesällskap jag hade! Siem Reap levererade.
 
Kram!
 
 

Siem Reap

4 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
I måndags hann jag inte med så mycket som jag tänkt.. Jag och George spenderade fem timmar på marknanden(!!!!!!!!!), så efter det var vi rätt trötta. Vägen hem från Russian Market var annorlunda och det kändes som om det var taget från en scen ur The Amazing Race. Tuk-tuk föraren påstår sig veta vart han ska, men på den 45 minuter långa hemresan (en sträcka som bör ta 10-15 min), hann han stanna och fråga sju personer efter vägbeskrivning. Inte ens när de visade honom en karta förstod han, utan stannade två minuter senare och frågade någon annan. 45 minuter i en tuk-tuk mitt på dagen i stekande sol (med en sedan tidigare bränd rygg....) var mindre roligt. Så därför var vi väldigt trötta när vi väl kom hem.
 
Igår arrangerade Projects Abroad ett event som jag deltog i, vi skulle nämligen bli "välsignade" av en munk. Min rumskamrat Mette hade redan deltagit och hon har nämnt att de "skvätter vatten på en" och att man blir ganska blöt. Jag tyckte att jag kom dit väl förberedd, men icke. Skvätter vatten skulle jag inte påstå, de dränkte en! Höjdpunkten var när munkens telefon (en sprillans ny iphone för övrigt) började ringa. Det såg så fel ut när han plockade fram den och svarade i telefonen. Efter att vi tackat för oss tog han fram sin surfplatta (hur modern var inte han egentligen?!) för att ta foton på oss och visa oss sitt facebook-konto. 
 
I början kändes det ganska tungt att gå till barnhemmet.. Man träffar barn i sånt dåligt skick att man inte kan rå för att bli berörd. Men det blir bättre för varje dag och i och med att jag lär känna barnen så känner jag mig mer trygg i min roll som deras fysioterapeut. När jag kom till barnhemmet imorrse så hade en liten pojke på två år blivit satt i en stol. Pojken som knappt har någon styrka i nacken satt som en ihopfällbar kniv, med huvudet hängandes på en kudde som blivit placerad i knät. I mina ögon fanns det ingen mening att placera honom i stolen där han passivt blev sittande. Istället la jag honom på mage på en matta. Till en början låg han alldeles slapp och orkade inte alls lyfta huvudet.. Men efter lite assistans från min sida så kom han upp på armbågarna. Bara det är stort för sig. Efter ett tag lyckas pojken komma upp med sträckta armar och medan jag tjuter av glädje så rullar han över till sidan. I den stunden hade jag svårt att hålla mig, glädjetårarna kom. Jag får inte ta bilder från barnhemmet, så det är svårt att måla upp en bild för er om vilket tillstånd barnen är i. Men när man får vara med om sådana stunder, där ett barn visar att den är kapabel till så mycket mer än vad förväntat av den, då blir man glad. Det här tar jag med mig hem till Sverige, att jag kanske kunnat bidra lite. Förhoppningsvis kan jag lära och visa de andra fysioterapeuterna att det finns så mycket mer att göra än att stretcha muskler hela dagen. 
 
Vad mer finns att berätta? Jo, idag har jag fått en till rumskamrat. Lea, en fysioterapeut från Boston som jag tidigare haft kontakt med över facebook flyttar in till oss. Kul att vi tre fysioterapeuter håller ihop, då kan man ventilera och bolla idéer med någon annan som är insatt i ämnet och förstår vad man är med om varje dag.
 
Imorgon är vi ett gäng som åker nattbuss från Phnom Penh till Siem Reap. Vi har tagit ledigt på fredagen för att få en långhelg i Siem Reap där vi ska till Angkor Wat. Det ska bli riktigt kul! Jag ska försöka hinna med en uppdatering då.
 
Här kommer några bilder från när vi blev välsignade av den moderna munken.
 
Kram!
 
 
Här får vi ta del av munkens facebooksida..
 
Gänget som deltog i "välsignelsen"
 
Vi fick varsitt symboliskt armband
 
Före...
 
Efter. Ni ser själva, här "skvätter" munken "lite" vatten på mig......
 
 

En modern munk

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Jag känner mig som en ny människa! Jag må kanske bara ha varit på barnhemmet i tre dagar, men dessa dagar har varit fyllda med nya intryck, så i helgen åkte vi på en välbehövd slapparhelg i Kep. 
 
I fredags hade jag med mig en tolk till barnhemmet. Hon hjälpte mig med att kommunicera med fysioterapeuterna, men jag kan inte påstå att jag blev särskilt klokare efter samtalet. Jag har väldigt fria händer, det verkar som att man bara tar första bästa barn och börjar behandla. Det mesta verkar gå på rutin med att bibehålla barnets nuvarande funktion och mindre fokus på utveckling. Men kunskapen verkar finnas, för när jag placerade ett av barnen på mage för att träna nackmuskulaturen så kom ena fysioterapeuten fram för att hjälpa till och jag fick känslan av att hon förstod vad jag var ute efter. Klockan 18.00 samlades jag och 9 andra volontärer utanför lägenheten för att sätta oss i vår minibuss som skulle ta oss till Kep. Bilresan beräknades ta drygt tre timmar. MEN, vi hade inte räknat med fredagens rusningstrafik, som visade sig vara fruktansvärd! Bilresan som vanligtvis tar 30 minuter till flygplatsen, tog oss 2 timmar och 45 minuter. Vi var rätt less, men efter att ha köpt oss ett par bakelser och öl, var vi på gott humör igen. Vi skulle vara framme 21.00, men anlände till vårt guest house strax innan midnatt. De var väldigt vänliga och öppnade köket till oss, så vi fick vår efterlängtade middag till slut. 

På lördagen bokade vi båtbiljetter för att åka ut till Rabbit Island vid 13.00. Tror ni att vi kom iväg då? Nix, efter en lång väntan på båten i solen (behöver jag nämna att alla vi brände oss om ryggen?), lämnade båten Kep strax efter 14.00. Man vänjer sig vid väntandet. Väl framme valde vi att äta en sen lunch (och svalka oss i skuggan) innan vi badade. Jag är så tacksam att jag inte är den som drabbades av det som hände härnäst, för jag hade börjat gråta av rädsla. Carlo känner nämligen att han har något om fötterna. När han kikar ner under bordet ser han en stor, grön orm som passerar oss och valt att gena över hans fötter. Paniken som uppstod vid vårat bord... Jag har aldrig sett en orm ute i det fria tidigare och efter det var man rätt paranoid när man kom åt någonting med fötterna. Kvällen bestod av barhäng med biljardspel, men var relativ lugn. 

Söndagen spenderades på stranden och bestod mycket av bollspel i vattnet med kambodjaner. Hemresan var betydligt smidigare och tog knappt två timmar. Vilken skillnad mot resan dit...

Idag är jag ledig. De förklarade för mig att jag är ledig på måndagen eftersom det var den internationella kvinnodagen i lördags (say what?!). Jag förstod ingenting eftersom vi redan är lediga på lördagar, men jag tackar och tar emot. Det är bara jag och en annan volontär som är lediga idag, så idag ska vi besöka ett tempel och gå på en marknad. Har jag tid så tar jag mig till nationalmuseumet efteråt (något som inte alls intresserar George).
 
Här kommer lite bilder från helgen!
 
Trine på båten 

 Rabbit Island
 
Rabbit Island
Här ser ni hur stor ormen var... Och då får inte ens svansen plats på bilden.

Ormen.........
 
Kep

Jag och min rumskamrat, Mette, på Rabbit Island.
 
Båten som tog oss ut till Rabbit Island.
 
En av valparna på vårt guest house
 
 
Kram!

Weekend at Kep

3 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Jag ska precis krypa ner i sängen, men kom på att jag glömt bort att blogga idag!
Idag var första dagen på barnhemmet och jag känner mig alldeles matt av alla nya intryck. Barnhemmet ligger 20 minuter från lägenheten med motorcykel (sorry mamma och pappa, men det blir motorcykel varje dag...). Egentligen vill jag inte åka motorcykel (varför utsätta sig för en onödig risk?!), men det är Projects Abroad som arrangerat transporten till och från barnhemmet.
 
Tack och lov så förser de oss med hjälm i alla fall. Jag har försökt att vara duktig på att täcka mig med långärmat (man vet aldrig när olyckan är framme), men det är HELT omöjligt att härda i 20 minuter med kofta på när det är 36 grader ute. Men jag borde skärpa mig, för redan dag ett fick min chaufför Chann (en väldigt vänlig man för övrigt) tvärnita för en bil som fick för sig att regeln "störst först" verkligen gäller. Man vet aldrig när en olycka kan vara framme...
 
När jag kom till barnhemmet så var det ingen mjukstart, utan jag förväntas att arbeta självständigt på direkten. Detta gör mig inget, men jag har inte fått någon information om rutiner, så hela dagen kändes väldigt förvirrande. Barn byts ut och kommer in i "physio room" hur som helst och man har ingen aning om vem som behandlat vem eller ens vem barnet är. Journaler finns inte och INGEN av fysioterapeuterna pratar engelska. Hade det inte varit för de andra volontärerna som arbetar inom omsorg så hade jag varit alldeles borttappad. Jag försöker att lugna mig med att det var första dagen och att det lär bli bättre med tiden. Jag har i alla fall ordnat så att en tolk från Projects Abroad följer med imorgon så att jag kan ställa lite frågor om rutinerna på barnhemmet. För övrigt så är barnen i riktigt dålig form och i princip är det bara rörelseträning och stretching som fysioterapeuterna utför. Jag har fria tyglar, så jag provar mig fram. Idag tränade jag med en pojke på hans finmotorik och det var riktigt givande att se honom göra framsteg redan efter första passet. Eftersom det bara är två fysioterapeuter här så verkar de som att de endast har tid för de värst drabbade, vilket innebär att de barn som t.ex. behöver öva på sin finmotorik glöms bort. 
 
På kvällen var ett gäng iväg och såg på traditionell dans och därefter åt vi en sen middag på stan. Nu ska jag sova, jag har längtat något otroligt efter min säng!
 
 
 
Kram

Khemer dance

1 Läs mer >>
Hej allesammans!
 
Idag är jag på strålande humör! Jag har haft en mycket bra dag. Dagen bestod av introduktion, vilket i kort och gott innebär att jag var på rundtur i stan och fick en snabb titt på barnhemmet där jag ska arbeta. Anledningen till att jag är på så bra humör är för att Phnom Penh verkar ha mycket mer att erbjuda än vad jag först trott! Det finns otroligt fina byggnader och tempel i staden och jag vill till ALLA! Jag vet knappt vart jag ska börja.. Och på eftermiddagarna är det "träning" i stadsparken, vilket jag tänkte försöka näravara någon gång. Då kan det vara vad som helst - allt från badminton till tai chi. 
 
Jag fick en väldigt kortfattig presentation av min blivande arbetsplats, så jag har inte riktigt fått någon riktig uppfattning om det. Men jag fick träffa några av barnen och de var jättesöta. Det verkar finnas riktigt mycket att göra också, vilket glädjer mig. Min rumskamrat är på ett rehabcenter och hon har beklagat sig över hur lite det finns att göra nu när det är så många volontärer där. På barnhemmet där jag ska vara (NBIC) finns det en del volontärer, men de jobbar bara inom omsorg och utför alltså ingen sjukgymnastik med barnen. Imorgon är min första dag, så då kommer jag nog ha mycket mer att berätta!
 
På eftermiddagen tog jag en tuk-tuk till Russian Market (ensam, hur duktig är inte jag?) för att shoppa. Jag kom hem med ett par byxor, två t-shirts, en plånbok och ett par flipflops. Jösses, vad jag har saknat asiens priser!!! Nu har man vant sig med Liberias standard och då blir man verkligen positivt överraskad när man påminns om hur billigt det är här. Jag kom på mig själv med att stå och pruta om 1 USD och fick säga till mig själv att strunta i om jag betalar lite mer än vad man ska - 1 dollar är betydligt viktigare för försäljaren än vad det är för mig (även fast jag må vara arbetslös). På vägen tillbaka fick jag stå på mig, för då ville plötsligt chaufförerna har mer än dubbla det jag tidigare betalade för att ta mig tillbaka till lägenheten. Jag stod på mig och tillslut gick han med på priset. När jag satt mig i hans tuk-tuk kommer en ung man fram till mig och frågar vart jag ska, varpå jag svarar "home". Han säger då att han ska detsamma och när jag svarar att det låter trevligt säger han att han ska laga mat till mig på vår dejt. Jag hade inte förstått att han menade att han skulle hem till mig. Jag tackade så mycket för erbjudandet, men avstod. Vi har en egen kock på boendet som lagar god mat......
 
För en gångs skull verkar jag ha vunnit på lotteriet! Jag och Mette delar på ett stort sovrum med aircondition och eget badrum. Efter att ha pratat med Carlo (italian) och George (australian) visade det sig att de stackars killarna delade ett liiiitet liiitet rum (utan aircondition............) som i princip bara rymmer två sängar. Det är såå trångt att de även saknar garderob (vilket vi har!) och får bo ur sina väskor. Badrummet i hallen delar de med en tredje person. Nöjd Carolina. 
 
Kram på er!
 
 

Är dom små får man ta...