Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

Söndagen vart en riktig slappardag. Jag och Lea hängde vid poolen, käkade god mat och drack drinkar. Efter en ledsam och lugn helg var det väldigt skönt att komma tillbaka till NBIC på måndag morgon. Jag har haft en riktigt bra vecka! I tisdag hade jag en liten aha-upplevelse. För er verkar det kanske ganska självklart, men så har det inte varit för mig. Som nämnt tidigare så saknas det rutiner på NBIC när det kommer till behandling av barnen. Man behandlar det barn som finns tillgängligt. I tisdags insåg jag att jag inte kan hjälpa alla barnen på NBIC. Även om jag önskar att det vore så.. Istället har jag valt några fall att fokusera på - jag har valt "mina" patienter. Och vilken bra vecka det blev efter det! Nu har jag haft tid och möjlighet att sätta mål för mina patienter och utforma en behandlingsplan (något jag inte kunnat göra tidigare då jag inte kunnat ha någon kontinuitet). Min aha-upplevelse fick jag i tisdags, efter att ha behandlat en flicka på sex år som har noll nackkontroll. Jag blev så förbannad när jag kom in i rummet och ser henne stå i ståskal vid ett bord, med överkroppen liggandes på bordet. Jag ser ingen vits med att ha henne stående om hon inte ens kan hålla upp sitt huvud. Jag plockade ned henne och la henne på golvet på magen istället. Tänk om man kunde förmedla det här med "tummy time" till övrig personal på NBIC... Jag har försökt, men de verkar inte ta till sig det. När flickan skulle iväg en timme senare så skulle hon bli hämtad av en annan volontär. Hon berättade för mig att det var kul att se flickan liggandes på mage, för det gjorde ju aldrig barnen. Jag berättade för henne hur viktigt det är för barnen och att i princip alla barnen på NBIC borde placeras på mage istället för på ryggen. Jag uppmuntrade henne till att prova det med barnen. Idag träffade jag samma volontär när hon kom ned för att hämta ett av barnen. Hon berättade för mig att flickan älskade att ligga på magen och att hon skrattar mycket när hon ligger så. Hon berättade även att hon provat att göra detsamma med ett annat barn. Jag uppmuntrade henne att fortsätta och berättade att det inte medför annat än positiva saker. Det värmde i hjärtat att höra att någon tagit till sig av det jag försökt förmedla och det var så jag insåg att jag kanske kan göra liiiiite skillnad här på NBIC trots allt. Nu har jag planer på att skriva ned lite generella "regler" som jag ska sätta upp på väggen i physio room, så att de nya volontärer som kommer (och lokal personal, om de nu är öppna för förändring...) kan ta del av behandlingarna. Det absolut vanligaste misstaget volontärerna gör här är att de (med goda avsikter) gör barnen passiva genom att hjälpa till alldeles för mycket! Här får barnen absolut inte ta sig upp från sittande till stående själva, utan de ska lyftas. Och fy om barnen skulle försöka ta av sig sina ortoser själva, det tar ju så lång tid.... Eftersom det är så många volontärer arbetandes inom omsorgen här på NBIC, så tror jag absolut att den rätta vägen att gå är genom att utbilda dom. 

 

På barnhemmet står hjälpmedel och dammar. Varför vet jag inte, för det är absolut inget fel på dom. Och det finns några barn som skulle må bra av att använda dessa i sin vardag. Ett exempel är en sjuårig pojke som jag börjat gåträna med. Han kan gå, men behöver stöd då han inte har balansen för att gå självständigt. Idag förflyttar han sig genom att skjuta sig fram med hjälp av knäna och händerna. Jag blir så arg att han inte får gå dagligen!! I veckan har vi börjat öva på att gå med hjälpmedel. Så fort han lärt sig att manövrera sin bakåtvända rollator så ska jag minsann se till att personalen inför det i hans vardag. Jag blev chockad när en av volontärerna berättade för mig att han inte varit utomhus på flera månader. Plötsligt slog det mig varför han så ofta pekar mot fönstret. Lyckan som uppstod när han fick gå med sin rollator utomhus är all belöning jag behöver för att vara fysioterapeut. Jag har nog aldrig sett en så ivrig person förut och vad han tjöt av glädje... Det är såå tråkigt att jag inte får ta bilder på lokalerna eller barnen, men barnhemmet har strikta regler om fotografering och det kan jag i för sig förstå. 

 

I onsdags fyllde min rumskamrat, Lea, 25 år. Detta firades med ett restaurangbesök där Lea fick khmerisk sång av personalen. Efteråt gick vi till ett dessertställe där vi käkade chokladmoussetårta och därefter gick vi till vårt favoritställe, Top Banana, där vi tog varsin drink. En relativt lugn kväll och höjdpunkten var utan tvekan när vi skulle käka dessert. Två söta barn tiggde och vi bestämde oss för att bjuda dom på glass. Det var riktigt trevligt, för de var så roliga och ville leka med oss. Men plötsligt kom det fler och fler barn som ville ha glass... När vi senare skulle vidare så hade vi fem barn som följde efter oss. Trevligt om man bortser från att två av dom var riktigt arga att de inte fick någon glass (de kom när desserstället hade stängt). Så George och Carlo fick några sparkar och slag av pojkarna (minst sagt - video kommer så småningom upp på facebook!) och bjöd oss andra på ett gott skratt.

 

Nästa uppdatering blir nog inte förrän på måndag eller tisdag. Vi helgen ska nämligen jag, Lea, Trine och David vandra och övernatta i djungeln. Det ska bli riktigt kul, tydligen ska vi sova vid ett vattenfall. Kameran ska givetvis med, så nästa vecka kan jag bjuda på lite bilder.

 

 

Här nere kommer lite bilder från Leas födelsedag!

 

Kram!