Min resa till Kambodja

Att säga hejdå till Lea och George var inte det lättaste.. Det blev en hel del tårar från min sida. Jag är så otroligt tacksam över att ha träffat så underbara människor som jag har fått nöjet att umgås med i åtta veckor. Men samtidigt är det så jobbigt att veta att man inte kommer kunna behålla den relation vi haft.. Vi kommer från olika länder (till och med olika kontinenter!) så det kommer inte bli det lättaste att ordna en träff i framtiden. Men finare människor än så är svårt att hitta. Jag vet inte hur min tid i Kambodja hade sett ut utan dom, men jag är så glad att jag fått turen att träffa så fina människor.

 

Nu har jag varit hemma i två dagar och några saker har jag fått med mig från min tid i Kambodja: Jag har vid flera tillfällen tackat på asiatiskt vis med händerna ihop - det måste se jättefjantigt ut när jag gör det i Sverige. Och på flygplatsen tackade jag till och med polisen vid passkontrollen på khmer. I natt sov jag över hos Sanna och det första jag gjorde när jag vaknade var att tala engelska med henne. Det är lustigt det där, för jag kommer ihåg vecka två när jag automatiskt pratade svenska med Lea när jag vaknade på morgonen. Tänk att det är omvänt nu. De närmsta dagarna kommer jag att njuta av bekvämligheter som man uppskattar extra mycket när man kommit hem från ett utvecklingsland: Kranvatten, varmvatten, matbutiken, trafiken, alla materiella ting och våra rena gator. Vi har det så bra i Sverige och det är mycket man tar för givet. En tanke jag haft flera gånger med barnen är "tänk vad deras liv skulle sett annorlunda ut om de var födda i Sverige". I Sverige skulle de inte bli övergivna av sina föräldrar på grund av samhällets syn på handikappade. I Sverige skulle de inte bli nekade sjukvård på grund av sina funktionsnedsättningar. Barnen hade fått möjlighet till delaktighet och med våra resurser för habilitering så hade deras funktionstillstånd sett väldigt annorlunda ut än vad de gör idag. Vad jag önskar att jag kunnat ta med barnen hem till Sverige...

 

Det är konstigt hur man kan vara borta en längre tid, men så fort man är hemma igen är allt som vanligt. Det är som om livet hemma i Sverige bara har pausat medan jag varit borta. Men nu är mitt anställningsbevis påskrivet, så nu är det offeciellt att jag kommer att arbeta som fysioterapeut på Brommageriatriken i sommar. Det ska bli riktigt spännande och jag ser fram emot denna sommar! Det känns konstigt att skriva ett sista inlägg, jag vet liksom inte riktigt hur jag ska avsluta bloggen. Men tack till er som följt min resa och jag hoppas att jag kanske även lyckats inspirera någon till att våga ge sig ut i världen för att volontärarbeta. Det är en otrolig upplevelse och något jag rekommenderar alla att göra.