Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

Idag har jag tackat för mig och tagit farväl av barnen. Jag har funderat lite kring det där med att säga hej då och valde till slut att krama hej då, men inte berätta att jag ska åka hem. Jag har sett volontärer komma och gå och varje gång de förklarar att de ska hem så blir barnen ledsna. Men dagen därpå är det som vanligt igen. Därför valde jag att inte förklara att jag ska åka hem till Sverige, utan bara överösa dom med kramar en sista gång. Det var känsloladdat, så jag tvingades fick kliva ur rummet efter att jag sagt hej då till min favoritpojke. Honom kommer jag att sakna.

Sista veckan på NBIC var riktigt bra. Två nya volontärer från min organisation hade sin introduktion - en fysioterapeut och en arbetsterapeut. Vi hann arbeta tillsammans i en vecka och nu känner jag mig så trygg med att överlämna arbetet med barnen till dom. Det hade varit betydligt svårare för mig att ta farväl om jag vetat att det inte fanns någon som kunde ta över arbetet. Jag har arbetat tillsammans med volontärer förut, men de har inte arbetat med fysioterapi. Så det var riktigt skönt att äntligen ha någon att diskutera och bolla idéer med. Särskilt en arbetsterapeut då jag haft så många funderingar kring en del av hjälpmedlerna. Så nu har vi diskuterat fram och tillbaka och hittat bra lösningar för några av barnen.

 

Handboken som jag arbetat på blev äntligen klar. När jag rensade i skåpen så hittade jag gamla dokument från tidigare volontärer. Längst ned i lådan låg en pärm med information kring positionering. Tänk att de har bra material som bara placeras längst ned i en låda?! Så jag tog med materialet till en butik som skötte kopiering och utskrivning. MEN. Inte är det väl så enkelt att det bara är att lämna in materialet man vill ha? Resultatet blir 20 handböcker med alldeles för mörka bilder (trots att jag påpekade detta efter första kopian) eller för ljusa bilder där man inte ser vad bilderna föreställer. Arbetet tog dom över två timmar (och jag satt och väntade......) och jag har inte tid att göra om dom innan jag åker. Tröstande säger mina vänner att ja, de är mörka - men att man ändå ser var de föreställer. Men det tar inte slut där. Papprena från de tidigare volontärerna har hamnat huller om buller och jag får skriva till sidhänvisningar för att folk ska förstå vilken text som tillhör vilken bild. En riktig besvikelse när man lagt ned så mycket möda och tid. Men personalen uppskattade handboken och volontärerna var tacksamma då de höll med om att de saknar information om barnens tillstånd och skötsel som nu finns tillgängligt för dom. En av de nya volontärerna, en äldre kvinna från Australien, var mycket positiv och berättade att hon skulle försöka få den översatt till khmer så att den lokala personalen också kan nyttja den.

 

Just nu befinner jag mig vid poolen på hotellet där jag ska spendera min sista natt. Jag är förbannad på Projects Abroad och har berättat detta för dom, så nu skriver jag det här också. När jag bokade min resa så blev det en ändring bland datumen. Informationen jag fick då var att jag behövde betala 50 dollar extra för att utöka försäkringen. Jag meddelade dom att jag inte behövde förlänga min försäkring hos dom och det vart inget mer med det. Men för någon dag sedan berättar de för mig att jag måste betala 50 dollar för att få bo EN dag till i lägenheten. Jag talade om för dom att de inte förklarat för mig att pengarna även gällde boendet, men det struntade dom i. 50 dollar är mycket pengar här nere. "Tack, men nej tack" svarade jag - jag spenderar hellre 50 dollar på ett fint hotell och en god sista middag. Hotellet jag bor på ikväll är jättefräscht med frukost inkluderat i priset, dessutom har de pool. Och för denna lyx betalar jag endast 28 dollar. Det var inte ett särskilt svårt val för mig.

 

Ikväll blir det en hejdå-middag på en mysig restaurang med volontärerna. Jag har mycket att se fram emot i Sverige; ett nytt jobb, en framtida lägenhet, nära&kära och en sommar tillsammans med min bästa vän som fått jobb i Stockholm. Därför känns det helt okej att åka hem imorgon. Men jag är rätt säker på att jag kommer att skvätta några tårar när jag säger hej då till mina underbara vänner här nere - särskilt Lea och George. Och helt oberörd är jag inte över att lämna Kambodja som jag spenderat åtta veckor i. Ögonen kommer definitivt att tåras imorgon när jag boardar flyget.

 

Här nedan kommer några bilder från den senaste veckan.

 

Kram