Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

Idag är det tisdag, vilket innebär att jag åker hem om tre veckor. Fasiken vad tiden går snabbt!! 

 

Helgen var riktigt lyckad! Vi hade sedan tidigare bokat ett hostel på Otres beach, vilket ska vara den finaste stranden. Och vad lyckat det blev! Vi var supernöjda med boendet (Footprints för er som kanske åker dit en vacker dag), där vi bodde i en "dorm". Personalen var trevlig, fina lokaler och låga priser. Vi har redan planerat in nästa resa dit. När vi anlände på fredagen så regnade det, så fredagen bestod i princip av biljardhäng.

 

På lördagen gav vi oss ut på en båttur som skulle ta oss till Bambu Island, Elephant Cliff och en snorklingtur. "Cliff jumping" sounds fun! sa vi... När vi väl var på plats så var vi taggade. Vi tjejer ville absolut vara först ut med att hoppa. När vi väl simmar ut mot klipporna uppstår paniken. "Vad finns under oss?!" Ingen av oss vågade sätta ned fötterna och vi kunde inte enas om vem som skulle vara först med att stiga upp. När Trine insåg att det låg stora sjöborrar på bottnen (hennes största skräck!) så simmade hon tillbaka till båten. Jag och Lea diskuterade i panik hur vi skulle ta oss upp på klipporna som var täckta med vassa musslor. Till slut bestämde Lea att vi skulle ta oss upp samtidigt och drog med mig i handen när hon simmade mot uppgången. "Tillsammans" blev det inte riktigt, jag såg nämligen till att följa henne hack i häl, och på så sätt finnas som stöd, men inte vara först. Efter en långsam klättring upp (AJ för musslorna!) så kom vi äntligen upp till toppen. Meen, det är då vi inser hur jäkla högt upp vi befinner oss! *gulp*. Vi stod på toppen i flera minuter och diskuterade hur vi skulle hoppa (läskigt när man ser stenblock i vattnet!) och jag delade med mig av mina orostankar (hamna på klippor är lika med en traumatisk ryggmärgsskada om inte värre - döden, alternativt plågsamma magplask). Killarna, som började bli otåliga, ropade från båten att vi skulle skynda på oss och att det inte alls var så högt. Vi svarade med att de gärna fick hoppa först. När de väl klättrat upp uppstår samma tankar hos dom när de inser hur högt det är. Efter många om och men, så hoppar David först (stackars David som ALLTID får börja. "David, can you go first? Can you ask? Can you do it?"). Sist ut var jag. "Landa rakt, landa rakt" tänker jag. Jag samlar mod, tar sats och hoppar rakt ut. Jag skriker. Jag skriker som fasiken. Jag hoppar rakt. Jag närmar mig vattenytan. Vad händer?! Jag börjar känna hur jag lutas bakåt. "Vad du än gör, landa fan inte på ryggen!" tänker jag. Jag försöker desperat att rädda situationen, men det är för sent. Jag landar i sittställning. Och vad ont det gjorde. Jag tjöt som en gris när jag kom upp till ytan. Jag gjorde värsta tänkbara landningen och som resultat och bevis på detta sattes genast en inflammation igång på huden på mina baksida lår. Bildbevis finns här nere, Trine var duktig på att dokumentera med min kamera! Efter många stön och klagningar från min sida, åkte vi vidare för att snorkla och därefter avsluta dagen med en öl på båten. Bortsett från min plågsamma landning så var det en perfekt dag!

 

Söndagen bestod av sol och bad innan vi tog minivannen tillbaka till Phnom Penh. Jag är tacksam över att vara vid liv, för vår chaufför körde som en galning från Indien. Okej att de kör som idioter här, men han kammade hem priset. Meen, mer elände väntar. I måndags började jag må dåligt på lunchen och när jag väl kom hem från jobbet så mådde jag riktigt dåligt. Det var nämligen min tur att bli magsjuk. Volontärerna har sagt att man blir sjuk inom två veckor, så jag trodde att jag hade klarat mig. Men icke. Igår kväll mådde jag riktigt dåligt och fick krama toastolen vid ett flertal tillfällen. Så idag har jag varit hemma och kurerat mig, samtidigt som jag påbörjat min handbok till volontärerna på NBIC. Nu på kvällen mår jag betydligt bättre, så imorgon blir det att återgå till jobbet och barnen på NBIC. 

 

Kram!