Min resa till Kambodja

Idag regnade det för första gången sedan november. Det känns inte som en tillfällighet att det varit så grått idag. Vädret passar med humöret. Jag sitter i ett mörkt, sunkigt hotellrum på Riverside. På väggen sitter affischer som meddelar att det är olagligt att ha sex med barn och information om hur man ska gå tillväga om man vill ta med en eskort upp till rummet. Varför sitter jag här? I onsdags fick jag ett tråkigt telefonsamtal från min syster som ville meddela att Älva, våran hund och familjemedlem sedan 13 år tillbaka är sjuk. För två timmar sedan avlivades hon. De senaste dagarna har varit hemska. Jag bor i en lägenhet med 14 andra och har två rumskamrater. Jag har inte kunnat sörja, för vart jag än gått så har någon varit i närheten. Jag mår inte bra av att hålla tillbaka alla känslor. De senaste dagarna har jag haft ett falskt leende på läpparna och så fort jag fått en stund för mig själv så har det brustit. Jag behöver gråta. Jag behöver gråta i timmar och sörja att jag förlorat en "vän" och att jag inte fått möjligheten att ta farväl. Vad jag ångrar att jag stressade iväg till flygplatsen utan att säga hejdå. Jag känner mig tom och kan inte förstå att jag sitter på andra sidan jordklotet när övriga familjemedlemmar samlas för att ta farväl. Jag har tidigare sagt att jag inte drabbats av någon hemlängtan. Det tar jag tillbaks nu, fyfan vad jag skulle ge mycket för att få sitta i vardagsrummet i mitt barndomshem med mamma, bror och syster, pratandes om minnen från dessa 13 år. Och kramar. En jäkla massa kramar. De som har haft hund kan nog relatera till hur jag känner, de som inte har haft det kan nog inte riktigt förstå hur det känns. Ikväll är det avskedsmiddag för fyra volontärer. Alla ska med. Alla förutom jag, som det verkar nu. Det skulle krävas ett mirakel för att mina ögon skulle återhämta sig och för svullnaden av mitt ansikte att gå ned. Från det jag hört av min familj så gick det väldigt fint och stillsamt till. Jag försöker fokusera på det positiva: Hon har inte ont längre. Förhoppningsvis befinner hon sig någonstans där hon får spendera hela dagarna i skogen, vilket hon älskade. Och så får hon äta så mycket matrester hon bara vill, sådär snabbt som glupska hon alltid gjorde.

 

Jag har några roliga händelser från veckan att dela med mig av till er, men det passar inte just nu. Imorgon tar vi nya tag och då ska jag förse er med ett lite roligare blogginlägg.

 

Kram