Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

Jag ska precis krypa ner i sängen, men kom på att jag glömt bort att blogga idag!

Idag var första dagen på barnhemmet och jag känner mig alldeles matt av alla nya intryck. Barnhemmet ligger 20 minuter från lägenheten med motorcykel (sorry mamma och pappa, men det blir motorcykel varje dag...). Egentligen vill jag inte åka motorcykel (varför utsätta sig för en onödig risk?!), men det är Projects Abroad som arrangerat transporten till och från barnhemmet. Tack och lov så förser de oss med hjälm i alla fall. Jag har försökt att vara duktig på att täcka mig med långärmat (man vet aldrig när olyckan är framme), men det är HELT omöjligt att härda i 20 minuter med kofta på när det är 36 grader ute. Men jag borde skärpa mig, för redan dag ett fick min chaufför Chann (en väldigt vänlig man för övrigt) tvärnita för en bil som fick för sig att regeln "störst först" verkligen gäller. Man vet aldrig när en olycka kan vara framme...

 

När jag kom till barnhemmet så var det ingen mjukstart, utan jag förväntas att arbeta självständigt på direkten. Detta gör mig inget, men jag har inte fått någon information om rutiner, så hela dagen kändes väldigt förvirrande. Barn byts ut och kommer in i "physio room" hur som helst och man har ingen aning om vem som behandlat vem eller ens vem barnet är. Journaler finns inte och INGEN av fysioterapeuterna pratar engelska. Hade det inte varit för de andra volontärerna som arbetar inom omsorg så hade jag varit alldeles borttappad. Jag försöker att lugna mig med att det var första dagen och att det lär bli bättre med tiden. Jag har i alla fall ordnat så att en tolk från Projects Abroad följer med imorgon så att jag kan ställa lite frågor om rutinerna på barnhemmet. För övrigt så är barnen i riktigt dålig form och i princip är det bara rörelseträning och stretching som fysioterapeuterna utför. Jag har fria tyglar, så jag provar mig fram. Idag tränade jag med en pojke på hans finmotorik och det var riktigt givande att se honom göra framsteg redan efter första passet. Eftersom det bara är två fysioterapeuter här så verkar de som att de endast har tid för de värst drabbade, vilket innebär att de barn som t.ex. behöver öva på sin finmotorik glöms bort. 

 

På kvällen var ett gäng iväg och såg på traditionell dans och därefter åt vi en sen middag på stan. Nu ska jag sova, jag har längtat något otroligt efter min säng!

 

Kram