Min resa till Kambodja

Hej allesammans!

 

Denna vecka har varit ganska nedstämd, men jag har några roligare händelser att dela med mig av.

 

Först och främst så har jag generellt haft en väldigt bra vecka på NBIC. I veckan välkomnade vi en ny volontär till "physio room". Den nya volontären, Tina, är en tjej i min ålder som kommer från Kanada. Hon ska volontärarbeta på NBIC i sju veckor och vi kommer alltså att arbeta tillsammans under mina fem återstående veckor på barnhemmet. Tina har en fyraårig universitetsutbildning inom Human kinetics, vilket innebär att hon har goda kunskaper kring människokroppen och har tidigare haft praktik tillsammans med fysioterapeuter hemma i Kanada. Med andra ord så har jag fått mig en mycket kvalificerad kollega som antagit sig rollen som sjukgymnastbiträde. Perfekt för mig som äntligen har någon engelsktalande att bolla idéer med och som kan hjälpa mig i de moment där jag behöver en extra hand. Dessutom innebär det att hon kan hjälpa till med rutinarbetet (t.ex. kontrakturprofylax) och därmed får jag mer tid till att jobba med de barn som behöver hjälp med sin motoriska utveckling. Fredagen var en riktigt givande dag. Det finns en liten pojke på barnhemmet som tidigare kunnat gå självständigt men som efter, vad jag fick höra av en annan volontär i fredags, förlorat gångförmågan efter att ha opererat fötterna (eller rättare sagt "they broke his feet" som volontären berättade). Vad det var för operation vet jag inte, det finns inget som heter journaler på barnhemmet. Pojken spenderar totalt fyra timmar per dag hos oss i Physio room, men jag har aldrig sett någon av de andra fysioterapeuterna arbeta med pojken. I två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen får pojken stå vid ett ståbord med fot/ankelortoser på. Där får han stå och leka självständigt, eller ibland tillsammans med volontärerna. Tidigare har jag arbetat på hans balans och finmotorik, men i fredags bad jag Tina om hjälp och tillsammans skulle vi arbeta på uppresning från sittande till stående och gångträna i barr. Pojken har svårt att fokusera på övningarna och föredrar att vara i grupp, så jag tänkte att lite hjälp med att förvandla träningen till lek i mindre grupp vore passande. Och vad lyckat det blev! Vad han skrattade och hade roligt. Och övningar som han tidigare var skeptisk till vart plötsligt mycket roligare. Och vilken skillnad man såg på hans uppresningar i början av passet jämfört med på slutet! Tidigare har han förlitat sig på sin överarmsstyrka och dragit sig upp (tågångare, så han har svårt att få ned hela foten i golvet), men mot slutet hade han förstått hur han ska gå tillväga. Det finns fortfarande en hel del att arbeta på, men bara det att han förstod mot slutet hur han skulle göra för att använda benen med uppresningen gjorde mig så stolt. Man känner sig som en stolt mamma som står och applåderar åt minsta framsteg, men man kan inte rå för att bli stolt över honom! Vi avslutade passet med lek och vi satt i en ring och bollade med en uppblåsbar platsboll. Vad händer mot slutet? Pojken lyckas för första gången att fånga bollen! Jag och Tina jublade av lycka och han skrattade något otroligt. Det var det perfekta avslutet på veckan på NBIC. Nu är jag väldigt motiverad och nyfiken på nästa vecka.

 

George var med om två väldigt lustiga händelser i fredags. Lea och George har pratat om att hyra en moped att köra under deras tre månader i Phnom Penh. Jag tycker att de är galna. De som varit i Asien vet hur trafiken ser ut och vilka regler de kör efter (eller snarare de regler som saknas!). Hursom, så skulle mopeden provköras på lunchen. George är först ut. Han kör bort från vår lägenhet medan vi står ute på gatan och väntar. Vad händer? Efter knappt fem minuter kommer George springandes mot oss. Inte kan han väl ha krockat mopeden?! Vi kunde lugna oss, för mopeden var hel. Men George hade blivit stoppad av en polis efter att ha kört åt fel håll på en enkelriktad väg. Men, det är inget som pengar inte kan lösa. Polisen hade sagt till George att det räckte med 10 dollar, så George behövde bara springa till lägenheten och hämta pengarna. Jag, Lea och Carlo fick oss ett rejält skratt. Paniken i Georges ögon går inte att beskriva... Men det är inte över där. Senare på eftermiddagen hade Lea och George varit ute och letat efter en tuk tuk. Vad händer? George får sin väska avsliten av en passagerare på en moped som kör förbi. I väskan finns Georges telefon och pengar. Men varför gråta över spilld möjlk när man kan göra något åt det? George springer efter mopeden och (till Leas förvåning) kommer ikapp den när den saktar in under accelereringen. George tar sats och puttar av passageraren från mopeden i farten. George plockar upp väskan och går tillbaka till Lea som sett hela händelsen och tappat hakan. Åt motsatt håll springer en rädd tjuv, som fick sig en rejäl överraskning efter rånet. Vad jag önskar att jag var där för att beskåda detta! George var inte lite mallig efter denna bedrift, med all rätt. 

 

Idag har jag strosat runt på Riverside och kvällen ska spenderas tillsammans med Trine på kvällsmarknaden. Söndagen förväntas bli en riktig slappardag vid en pool. Det kan behövas!

 

Kram!